Ronja, livet som mamma

Helgen har vart väldigt bra men Hugo har hela tiden vart lite orolig då skolan startar imorgon. Han är rädd att barn ska vara elaka och kalla honom liten. Han har gråtit och gråtit här ikväll och man har sett ångesten i hans ögon. Det gör ont i mammahjärtat att sitt barn ska känna ångest redan i denna unga ålder, speciellt över sin längd. Jag försöker berätta för honom att alla människor är olika och att Hugo trots hans längd fått ett riktigt bra liv, försöker säga att det finns så många som har de så mycket sämre och att det inte är utsidan som räknas utan hur man är som människa. Dock spelar det ingen roll vad jag säger.... 25 sep har vi fått första tiden med växthormoner, han är riktigt taggad. Vi med! MEN ingenting säger att detta kommer att ge resultat, de får det första året visa. Det ända vi kan göra är att hålla tummarna annars är det bara leva med det. Jag berättar för Hugo att jag alltid var kortast i min klass och att jag alltid mått bra ändå. Ingenting jag reflekterat över. Jag blir så förbannad att ungar kan trycka ner barn på detta viset. 

Imorgon ska både jag och Johan följa med Hugo till skolan. Vi måste även ta upp till fröknarna att vi inte går med på att någon ska få trycka ner Hugo på detta viset. De får hålla ögonen öppna helt enkelt. Ibland måste vissa barn få mer överblick än andra kan jag tycka. 

Hugo hade det bra i skolan när han var med en och samma lärare hela tiden. Han kände sig aldrig ensam!