Går in i vecka 32 om två dagar. hur sjukt är inte det? Denna graviditeten har varit väldigt påfrestande med både illamående, huvudvärken, foglossning, depression... ja allt. Ändå försöker man vara super stark hela tiden. Känner ändå att jag verkligen
kommit dit i livet där jag märkt vilka jag vill ha i mitt liv. Varför ska jag ha personer som sårar? Ljuger? Eller inte ens hör av sig. Denna tiden som jag skulle behövt personerna som mest. Ne jag klarar mig själv faktiskt. Jag har min familj och de
vänner som alltid bryr sig och de räcker för mig. Under tiden som jag skriver detta rör sig lilleman som bara den i magen och jag längtar så tills han vill bli en del av familjen. Om ca 60 dagar <3.
